Min fängslande barndom i grundskolan var kantad av mobbning. Det började redan från klass 1 Jag hade oturen att hamna i en klass med stöddiga överklassbarn vilket jag inte var. Jag var brunhårig och lite knubbig utan självförtroende. Det var omöjligt att ge svar på tal och dessutom så var jag väldigt blyg och tystlåten. Så en grupp i klassen såg mig som ett offer direkt och så började mardrömmen. Jag längtade så efter sommarlov som barn för då slapp jag ju skolan. Än idag så kultiverar jag de minnena. Som tur vad så hamnade min strålande fina syster i en mycket bättre klass.
MIN FÄNGSLANDE BARNDOM HELA GRUNDSKOLAN
Jag blev väldigt mobbad på olika sätt och beroende ålder. Allt från hot och skrämsel till hån och beskyllningar. Aldrig så vågade jag inte säga något. De var helt enkelt för många som höll på. Inte heller där hemma så vågade jag inte säga något. Jag vet förresten inte om de hade förstått innebörden. 70 talet var inte som idag. I 8 långa år fick jag stå ut till vi flyttade till Italien i min pappas områden och det var nog detta som räddade mig. Så jag är evigt tacksam för det. Vad jag inte visste så skulle mycket glädjande hända. Min första kärlek exempelvis Men mina eviga sömnproblem började med skolan.
EN VARDAG SOM MOBBAD
Min fängslande barndom en helt vanlig dag skildrar jag här någon gång i mellanstadiet eller högstadiet en helt vanlig dag. Jag vaknar eller blir väckt av mamma ganska ogärna. Helst så skulle jag vilja ligga kvar i min sköna trygga samt varma säng. Min syster har även hon vaknat och båda har vi ett uselt morgonhumör. Ute är det förmodligen höstväder och regnigt kanske. Jag klär mig i det som mamma har lagt fram. Fortfarande inga märkeskläder så min mobbning skulle fortsätta även idag.
MIN FÄNGSLANDE BARNDOM TAR MIG TILL SKOLAN
Varje dag så var de där alla mobbare. Jag vantrivdes i skolan. Mitt självförtroende var så dåligt att jag inte trodde på mig själv. Det resulterade i att jag tyckte att alla ämnen var tråkiga. Utom svenskan då för språkmässigt så gick det ganska bra.
Jag tyckte om både engelskan och tyskan. Eftersom jag var så rädd för att prata så blev det att jag skrev istället. I många år så skrev jag dagbok. Även när mobbningen hade upphört i Italien så fortsatte jag att skriva mycket. Det blev flera dagböcker genom åren. Fina minnen att bläddra igenom ibland där även min fängslande barndom fanns.
DAGEN FORTSKRIDER
Dagen fortskred och jag kämpade med ämnena. Jag blev hånfullt behandlad som luft när jag inte blev mobbad. De tyckte nog att jag var konstig och tråkig men det var bara resultatet av alla metoder av mobbning. Men de fattade de nog inte. Jag tror inte att ens jag förstod sammanhanget eftersom jag var mitt i det.
Kan inte minnas vad jag brukade göra på rasterna till exempel. Men eftersom jag var så ensam så kan det inte ha varit mycket. Så länge jag fick vara ifred så gick det väl an. Men mobbarna kunde slå till i vilket ögonblick som helst. Aldrig ensamma utan hela tiden minst två var de emot mig. De fega små kräken.
MIN FÄNGSLANDE BARNDOM VID LUNCH
Lunchen var nog nästan värst i skolans fula stora matsal. Maten var lika äcklig som lokalen var ful. Jag gruvade mig ofta inför lunchen. Jag fick mest sitta ensam. Samt fick vara glad om de inte hade rört vid min mat om jag behövde avlägsna mig för att hämta något. Det hände ibland att de gjorde.
När jag satte mig ner så kunde jag riktigt känna deras hånfulla flin bakom min rygg. Jag åt aldrig mycket i skolan. Min fängslande barndom gjorde så jag tog igen därhemma med att smygäta godis och sötsaker istället. Jag tycker det är väldigt märkligt att varken mamma eller pappa märkte något. Men det var ju förvisso andra tider då än det är nu. Jag tror att vi hade en timmes rast och sen tillbaka till skolbänken med mobbarna som följe.
GYMNASTIKEN VAR NOG VÄRST
Det ämnet som jag hatade mest var gymnastiken. Min fängslande barndom gjorde så jag hade allt och alla emot mig. Även utan mobbingen så skulle det vara ett förhatligt ämne. Jag var så bollrädd och allmänt stel. Mina gymnastikkläder var nästan pinsamt fula. Så naturligtvis blev jag aldrig någonsin vald i något lag och var jämt sist. Jag minns inte att jag någonsin duschade efter gymnastiken.
Det brukade vara det sista ämnet för dagen så jag åkte hem. Ibland utan påsen med kläderna för den hade mobbarna kastat upp högst upp på en garderob. Jag vågade inte säga till någon heller. På något sätt så fick jag tillbaka gympapåsen med de skitiga kläderna i alla fall.Förmodligen av städerskan eller någon lärare. Jag vet inte för jag brydde mig inte så mycket heller. Det var min vardag som mobbad.
MIN FÄNGSLANDE BARNDOM BLIR FRI ÄNTLIGEN
Fram emot eftermiddagen så var skoldagen slut. Jag var bland de första som tog min enkla cykel och begav mig hemåt. Hemåt med all frustration jag bar inombords. Jag hatade allt och alla. Till och med de där hemma. Men det kändes ändå tryggt att komma hem till mitt fina hus.
Till mitt rum med de ljusblåa tapeterna som hade blivit hånfullt utskrattat när jag fick besök och blev mobbad i sjuan. Den enda tryggheten jag hade var mitt rum och min säng. Som jag hade så svårt att somna i på vardagskvällarna. Det är dessvärre samma idag. Jag har tänkt att gå i någon slags terapi men det har aldrig blivit av. Men det är kanske det enda som hjälper. Vad vet jag? En vanlig dag från min fängslande barndom. Vad jag inte visste då var att plågan skulle ta slut i åttan och ett nytt liv skulle börja. Jag skulle bland annat träffa min första kärlek.
0 kommentarer